Man kanske skule bli religiös?

Fotspår i sanden

En man drömde att han gick längs en strand och han gick tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under hans levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under de svåraste och mest ensamma perioder av hans liv.

Detta bekymrade honom och han frågade Gud :

”Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig som mest."

Herren svarade

”Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du bara såg ett par fotspår – då bar jag dig."

Bermudatriangeln

Grå vardag och svårt att komma ur de gamla invanda spåren.

Livet går på autopilot.

Det finns en hel värld därute som bara väntar på att upptäckas och upplevas men mina rörelser sker högst slumpmässigt inom en Bermudatriangel som bara blir snävare och snävare. Ingen styrning.
Så jämrans teatralt!!!

Är det inte så att Bermudatriangeln består av något slags magnetfält som det är svårt att bryta sig ur? Vi säger så. Kan då inte någon vänlig människa slå av strömmen så att magnetfältet försvinner? För jag vet inte om jag klarar detta på egen hand.

Om det bara är novembertristessen som gör sig påmind eller om det är ett långvarigt tillstånd är svårt att veta. Kan inte avgöra om det vore bättre att börja knapra igen och lalla lite mer på ytan eller om en djupdykning är att föredra. De mörka dagarna lockar fram självcentreringen och egoismen:

Hallå! Hela världen kretsar inte runt dig! 

Du får väl börja bry dig lite mer om andra då, så har du inte tid för navelskådande! 

Ta på allvar eller förtränga och leka kvittrande glad som en Sickan Carlssontyp.

Det är frågan.

 

Kul typ hon verkar vara den där Bitchen. Verkligen.

 

Får man?

Får man vara deppig?

Får man vara det fast barnen inte har vare sig borderline, ADHD eller ätstörningar?
Fast men har en man som är omtänksam, trygg och generös.
Trots att man får ynnesten att plugga ett "onödigt" ämne på universitetet.

Få man det?

Barnen är vettiga, varma och eftertänksamma. De har ambitioner, de gör bra ifrån sig i skolan och på jobbet. Fina tjejer som jag uppskattar mycket men inte låter dem veta det lika ofta som jag skulle vilja.

Får man vara deppig? Fast man nog anses som en kul och extrovert typ, med hyfsade tentakler för andras välbefinnande. Är man till och med en falsk person som går från krogkvällens garv och gemenskap med vänner för att sedan tystna och sjunka in i grubblerier när man stiger över tröskeln i hallen?

Är man deppig, är man bara lite låg, eller håller man på att bli tokig?

Får man tycka att livet är, tja, lite småtråkigt?

Intressant artikel om existentiell tråkighet i SvD

Trots att det finns hur mycket roliga saker som helst att hitta på. (om man bara hade energin) Trots att man "har det så bra". När man hellre sitter inne en solig dag och spelar hundrade omgången Ruzzle på mobben istället för att gå ut i höstvärmen. När man tycker att man är duktig för att man bäddat sängen, diskat och klätt på sig, till skillnad från dagen innan...

Får man tycka att det är för mycket i livet som är upprepningar; till galenskapens gräns så vet man vad som ska hända, vad som kommer att sägas.

Men den största frågan är kanske hur man bryter med detta. Med depp och tråkighet.

Problemet är ju tyvärr att det mesta är upp till en själv. Eller är det det...

Nej

Tackar nej till förfrågan om att vara med i ett TV-program.

(Eller jag orkar inte ens ringa upp och tacka nej, jag bara ignorerar det.)

Det säger väl det mesta om min energinivå just nu. :-(

Men - efter regn kommer väl sol som de säger.

Stora tycker till

Sitter i köket med ICE och Stora har synpunkter på vårt liv:

Ni sitter ju bara hemma och tittar på TV! Alla andras föräldrar går ut och äter middag!

Jag är nöjd att jag inte går i försvarsställning eller låter mig provoceras:

Jaha, tycker du det? Det tycker inte jag.

Och ja, vi är hemma ganska mycket, men nej, vi tittar inte mycket på TV. Oftast åker den på först runt nio på kvällarna och det tycker jag är OK.

Men bakom Storas anklagelse kanske finns en omtanke. Hon märker nog att jag inte är på topp och vill att jag ska hitta på mer saker utanför hemmet. Så är det nog. Och hon har nog rätt...

***

Fick A på tentan och därmed på hela kursen! Så nöjd. Nya kursen leds av en engelsk professor som talar sån där underbar Cambridgeengelska. Njutbart!

***
Till helgen drar jag och ICE till Eksjö då Lilla ska spela USM. Stannar i Vadstena på fredagen för en golfrunda och sedan hotell och sportbar i Jönköping med EM-kval i fotboll. På lördag söndag matcher.
(Ser du Stora, vad pappa och jag hittar på för bus)

 

Livet i punktform

Tentapluggar för fullt men här kommer en lägesrapport:

Grymt stolt över mig själv efter första intervallpasset. 30 min: gå 5, spring 1 minut.

***
Blir tokig över all tvätt. När vi var utan tvättmaskin när vi byggde om badrummet tvättade vi två maskiner i veckan. Nu är det mer än dubbelt så mycket. Och när jag hittar strumpor som sitter ihop i torktumlaren jag då är jag nära att bli rättshaverist.

***
Ligger på en femma på deppskalan. Grågrå, men inte så farligt alltså. Kanske är fem på en tiogradig skala ungefär vad man kan kräva av livet?

***
Imorgon blir det Dramaten med en kompis. KUL. Och nästa vecka Folkoperan. Kulturtanter!

***
Matlagningstarmen ligger på all-time-low; igår blev det kalaspuffar och fil till middag. Det är väl hela kostcirkeln va?

Nu tillbaka till böckerna! Nej, nu ljög jag för jag ska spela några Ruzzel först...

Ciao!

Känsla för compassion

Tänk om man skulle säga samma saker till en nära vän som man säger till sig själv.

Men det var väl för jävla dumt gjort!

Hur kan du bara glömma en sån sak, idiot!

Du är helt värdelös!

Nja, det skulle inte bli så bra va? Men mot sig själv kan man tydligen vara hur hård och skoningslös som helst... Åtminstone jag känner alltför väl igen mig i detta. Och du som läser bloggen kan skriva under på detta, eller hur?

Här är en intressant artikel om en ny bok  som handlar om att ha medkänsla med sig själv. Bland annat så har psykologerna som skrivit boken stöd i forskning för att om man slutar att klanka ned på sig själv så krymper "klanka-ner-centra" i hjärnan och om man dessutom peppar sig själv och ger sig själv compassion så utvecklas de delarna av hjärnan istället!

Med alltför höga krav på prestation upplever hjärnan det som ett hot och man fungerar sämre.

Något att tänka på idag när jag börjar några intensiva dagars pluggande inför första muntliga tentan.
 

Det räcker med good enough, Bitchen.